måndag 7 april 2008
Ny blogg!
Nu har vi flyttat bloggen så att den ligger under hemsidan. Den nya bloggen har följande adress: www.florette.se/blogg
fredag 4 april 2008
Trysil del 1
Idag åker jag till Trysil i Norge för att föreläsa om kommunikation. Om man ser till den Retoriska situationen så är det ett annorlunda upplägg.
Jag ska föreläsa i storstugan på en stor fjällstuga! Efter middagen! Låter mer som ett upplägg för en ståuppshow men kunden vill absolut ha föreläsningen då. I ett sånt här läge är alltid målgruppsanalys superviktig (det är den iofs alltid) men även syfte och mål måste vara klart definierat för att det ska bli optimalt. Men med goda förberedelser kan jag som talare ha en god kairosanpassning. I det här fallet kommer det förmodligen att innebära spontana inslag av delctare-karaktär :-) (d v s Standup!)
Återkommer med rapportering efter slutfört uppdrag.
//Mike
onsdag 2 april 2008
måndag 31 mars 2008
Modebloggarna
Efter att ha följt debatten om modebloggarna anser jag som retoriker att den är viktig. Ytterst är det en fråga om demokrati och om vilken världsbild, doxa med retorikspråk, som vi vill att unga människor ska ha. Låt mig illustrera med följande bild:
Den 9 februari 2008 kliver Christer Sjögren av scenen i melodifestivalens första deltävling, han har precis avslutat sitt arbete. Ett jobb som han förkovrat sig i 40 år. Kameran följer Christer när han möts i kulisserna av komikern Noor:
-Hur var det?, frågar Noor.
Christer Sjögren svarar något i stil med:
-Häftigt, vilken grej, vilken upplevelse!
Några veckor senare säger han i en kommentar på SVT i samband med finalen:
-Jag var nervös men sen gick jag ut och ’bara gjorde det’. Ungefär som om han deltagit i höjdhoppsfinalen i OS.
Christer Sjögren har på ett slugt sätt anpassat sig till den rådande normen: att vi som tittare ska fokusera på artistens upplevelse av själva framträdandet istället för det aktuella framträdandet. Han har tillämpat tillväxtstrategi d v s lanserat en nygammal produkt på en nygammal marknad. En marknad som idag säljer artisteri som drömmen om en upplevelse, en bekräftelse på jaget.
Har vi någonsin hört Björn Skifs, Lill Lindfors eller Ulf Lundell kommentera hur de själva upplevde ett framträdande? Självklart inte, de gör sitt arbete eller för att använda ett modernt uttryck: de levererar. Med fokus på mottagaren och inte på sig själva. Som retoriker använder jag ett gammalt talesätt för att se till att hålla mig själv på rätt kurs: ”Om du ställer dig på en scen för att vinna folkets kärlek istället för att ha något att säga har du ingenting där att göra”. Vi lever i en högnarcissitisk tid och kändisbloggare är symptom på en dödlig sjukdom.
Ur ett retoriskt perspektiv är deras verksamhet samhällsfarlig. Men eftersom vi lever i en demokrati ska vi streta emot och visa på alternativ.
Idag får vi dvd-filmer med ”extramaterial” där skådespelarna visar upp vad de själva tyckte och tänkte när de gjorde sitt, just det, jobb.
Visst kan det vara intressant att skåda in i tankevärlden hos en kreativ människa som Gaudi eller Picasso men det är själva verket som ger något. Jag har aldrig hört någon säga: ”Filmen var verkligen dålig, men du skulle sett extramaterialet!” De aktuella kändisbloggarna är som att bara få extramaterialet, utan filmen.
Det allvarliga med de populära bloggarna är att de är normbildande när det gäller människosyn bland unga människor. En människosyn som saknar etik och som egentligen bara är gammaldags och väl beprövad marknadsföring och reklam. Vi retorikkonsulter kallar det för propaganda. Det är information som väljer att bortse från sådant som kan störa budskapet. Kändisbloggarna marknadsför en människosyn som säger: ”Ta vad du kan och skratta åt dem som inte gör det!” Det är ingen slump att den populäraste bloggaren också är politiskt aktiv. Det är heller ingen slump att de populäraste bloggarna är tjejer. Tjejers intåg på Internet har ökat annonsörernas intresse eftersom kvinnorna står för en sån stor del av inköp när det gäller hushåll och mode. De ”självständiga” bloggarna blir själva utnyttjade av mer än villiga marknadskrafter. Om vi blir medvetna om det så sjunker deras ethos, trovärdighet, dramatiskt. Konservativa krafter i samhället jublar över den draghjälp de får av kändisbloggtjejer och kändisbloggkillar som förverkligar sig själva. Med sina ”fria tankar” så cementerar de ofta kvinnoförtryck, könsroller och klasskillnader. Bara för att de syns och hörs så har de inte rätt.
En modern demokrati måste se upp med normsättare av den här typen. Bloggarna är dessvärre inte ensamma, långt ifrån. Vi har programledare på teve vars största kvaliteter är att de kan prata med dåligt anpassad ljudstyrka. De skriker istället för att lita på att det finns moderna och väl fungerande mikrofoner. Icke desto mindre kan dessa mediafigurer torgföra den ena horribla åsikten efter den andra under förespegling att det bara är ”på skoj”.
Det finns andra vägar att gå och här har media ett oöverskådligt etiskt ansvar. Skall TV, tidningar och radio okritiskt hjälpa enskilda individer att marknadsföra och nischa sina varumärken, med personlig försäljning? Det är samma sak som nu sker i affärsvärlden där ”alla” vill göra affärer med den ofantliga marknaden Kina utan att reflektera över landets inställning till mänskliga rättigheter. Det är dags att reflektera över vad man sätter barnen framför när det ska fredagsmysas framför teven. Är ”Idol” ett program som hjälper unga människor att skapa en positiv människosyn?
Det kändisbloggarna sysslar med är känslomässig och mental prostitution. Den viktigaste frågan för en skribent av den här typen är alltid: ”vad ska jag skriva för att behålla mina läsare och därmed min inkomst?” Den viktigaste frågan för oss som väljer att tänka själva är: ”Hur kan vi göra för att medvetandegöra unga människor om kändisbloggarnas riktiga motiv för att skriva?” Svaret är: Vi kan lära dem retorik så att de kan genomskåda det tomma budskapet från de ihåliga förebilderna. Vi kan visa på alternativ. Vi kan engagera oss i att lära unga människor att tänka själva.
Jag är inte emot unga kvinnliga entreprenörer. Tvärtom. De behövs verkligen och unga kvinnor (och män) behöver förebilder som ger dem styrka att förverkliga sig själva. Men ungdomar behöver lära sig att tänka själva, ungdomar behöver inte kändisbloggarna. Det finns goda alternativ, artister som t ex Robyn.
Jag hör ofta folk säga: ”Det är ingen idé att kämpa emot den här typen av mediapåverkan”. Men det är enda sättet att på sikt rädda den här planeten. Vi blir fler och fler som ska samsas om utrymmet på jorden. Om det dessutom bara blir fler och fler som fokuserar på sig själva så har vi dömt oss själva till undergång. Ordet Vi står inte särskilt högt i kurs idag det är Jag som gäller. Det finns människor som verkar för andra utan att synas. Men idag gäller bara att synas utan att verka, utom för sig själv.
Min önskan är att vi ska lära unga som gamla att tänka:
Fråga inte vad andra kan göra för dig, fråga vad du kan göra för andra.
//Mike
Den 9 februari 2008 kliver Christer Sjögren av scenen i melodifestivalens första deltävling, han har precis avslutat sitt arbete. Ett jobb som han förkovrat sig i 40 år. Kameran följer Christer när han möts i kulisserna av komikern Noor:
-Hur var det?, frågar Noor.
Christer Sjögren svarar något i stil med:
-Häftigt, vilken grej, vilken upplevelse!
Några veckor senare säger han i en kommentar på SVT i samband med finalen:
-Jag var nervös men sen gick jag ut och ’bara gjorde det’. Ungefär som om han deltagit i höjdhoppsfinalen i OS.
Christer Sjögren har på ett slugt sätt anpassat sig till den rådande normen: att vi som tittare ska fokusera på artistens upplevelse av själva framträdandet istället för det aktuella framträdandet. Han har tillämpat tillväxtstrategi d v s lanserat en nygammal produkt på en nygammal marknad. En marknad som idag säljer artisteri som drömmen om en upplevelse, en bekräftelse på jaget.
Har vi någonsin hört Björn Skifs, Lill Lindfors eller Ulf Lundell kommentera hur de själva upplevde ett framträdande? Självklart inte, de gör sitt arbete eller för att använda ett modernt uttryck: de levererar. Med fokus på mottagaren och inte på sig själva. Som retoriker använder jag ett gammalt talesätt för att se till att hålla mig själv på rätt kurs: ”Om du ställer dig på en scen för att vinna folkets kärlek istället för att ha något att säga har du ingenting där att göra”. Vi lever i en högnarcissitisk tid och kändisbloggare är symptom på en dödlig sjukdom.
Ur ett retoriskt perspektiv är deras verksamhet samhällsfarlig. Men eftersom vi lever i en demokrati ska vi streta emot och visa på alternativ.
Idag får vi dvd-filmer med ”extramaterial” där skådespelarna visar upp vad de själva tyckte och tänkte när de gjorde sitt, just det, jobb.
Visst kan det vara intressant att skåda in i tankevärlden hos en kreativ människa som Gaudi eller Picasso men det är själva verket som ger något. Jag har aldrig hört någon säga: ”Filmen var verkligen dålig, men du skulle sett extramaterialet!” De aktuella kändisbloggarna är som att bara få extramaterialet, utan filmen.
Det allvarliga med de populära bloggarna är att de är normbildande när det gäller människosyn bland unga människor. En människosyn som saknar etik och som egentligen bara är gammaldags och väl beprövad marknadsföring och reklam. Vi retorikkonsulter kallar det för propaganda. Det är information som väljer att bortse från sådant som kan störa budskapet. Kändisbloggarna marknadsför en människosyn som säger: ”Ta vad du kan och skratta åt dem som inte gör det!” Det är ingen slump att den populäraste bloggaren också är politiskt aktiv. Det är heller ingen slump att de populäraste bloggarna är tjejer. Tjejers intåg på Internet har ökat annonsörernas intresse eftersom kvinnorna står för en sån stor del av inköp när det gäller hushåll och mode. De ”självständiga” bloggarna blir själva utnyttjade av mer än villiga marknadskrafter. Om vi blir medvetna om det så sjunker deras ethos, trovärdighet, dramatiskt. Konservativa krafter i samhället jublar över den draghjälp de får av kändisbloggtjejer och kändisbloggkillar som förverkligar sig själva. Med sina ”fria tankar” så cementerar de ofta kvinnoförtryck, könsroller och klasskillnader. Bara för att de syns och hörs så har de inte rätt.
En modern demokrati måste se upp med normsättare av den här typen. Bloggarna är dessvärre inte ensamma, långt ifrån. Vi har programledare på teve vars största kvaliteter är att de kan prata med dåligt anpassad ljudstyrka. De skriker istället för att lita på att det finns moderna och väl fungerande mikrofoner. Icke desto mindre kan dessa mediafigurer torgföra den ena horribla åsikten efter den andra under förespegling att det bara är ”på skoj”.
Det finns andra vägar att gå och här har media ett oöverskådligt etiskt ansvar. Skall TV, tidningar och radio okritiskt hjälpa enskilda individer att marknadsföra och nischa sina varumärken, med personlig försäljning? Det är samma sak som nu sker i affärsvärlden där ”alla” vill göra affärer med den ofantliga marknaden Kina utan att reflektera över landets inställning till mänskliga rättigheter. Det är dags att reflektera över vad man sätter barnen framför när det ska fredagsmysas framför teven. Är ”Idol” ett program som hjälper unga människor att skapa en positiv människosyn?
Det kändisbloggarna sysslar med är känslomässig och mental prostitution. Den viktigaste frågan för en skribent av den här typen är alltid: ”vad ska jag skriva för att behålla mina läsare och därmed min inkomst?” Den viktigaste frågan för oss som väljer att tänka själva är: ”Hur kan vi göra för att medvetandegöra unga människor om kändisbloggarnas riktiga motiv för att skriva?” Svaret är: Vi kan lära dem retorik så att de kan genomskåda det tomma budskapet från de ihåliga förebilderna. Vi kan visa på alternativ. Vi kan engagera oss i att lära unga människor att tänka själva.
Jag är inte emot unga kvinnliga entreprenörer. Tvärtom. De behövs verkligen och unga kvinnor (och män) behöver förebilder som ger dem styrka att förverkliga sig själva. Men ungdomar behöver lära sig att tänka själva, ungdomar behöver inte kändisbloggarna. Det finns goda alternativ, artister som t ex Robyn.
Jag hör ofta folk säga: ”Det är ingen idé att kämpa emot den här typen av mediapåverkan”. Men det är enda sättet att på sikt rädda den här planeten. Vi blir fler och fler som ska samsas om utrymmet på jorden. Om det dessutom bara blir fler och fler som fokuserar på sig själva så har vi dömt oss själva till undergång. Ordet Vi står inte särskilt högt i kurs idag det är Jag som gäller. Det finns människor som verkar för andra utan att synas. Men idag gäller bara att synas utan att verka, utom för sig själv.
Min önskan är att vi ska lära unga som gamla att tänka:
Fråga inte vad andra kan göra för dig, fråga vad du kan göra för andra.
//Mike
torsdag 27 mars 2008
Sagrada Famillia
Jag undrar vilka topiker Gaudi använde när han ritade denna fantastiska katedral? Förutom de mest uppenbara som Tro, Jesus o s v. När jag fick gå in i denna unika skapelse så fick jag som en religiös upplevelse av vilken otrolig kreativitet som ligger bakom. Om ni är i Barcelona så MÅSTE ni åka dit! Om man skulle göra en Retorisk undersökning,jag säger undersökning eftersom José Ramirez tycker att ordet analys är fel i sådana här sammanhang ;-), på katedralen så har man att göra ett tag. Men vilken härlig uppgift! Jag har aldrig skådat en sådan uppslagsrikedom i något annat byggnadsverk jag besökt. genom att besöka katedralen så bidrar man också till att den ska bli färdig eftersom byggnationen är helt donationsberoende. Åk dit!
//Mike
måndag 17 mars 2008
Barcelona
Nu skriver jag ett inlägg på min mobiltelefon från Barcelona. Min första koppling så här långt, 1 dag, till retorik är: Doxa. Man behöver inte resa långt för att upptäcka att vi människor har väldigt olika syn på världen. Här i Spanien finns det många exempel på Doxa som är skild från vår svenska. Ta bara att man tycker det är tidigt att gå ut och äta om man vill gå käk före 22:00. Intressant. Jag återkommer i ämnet när jag har ett fullskaligt tangentbord:-) Hasta la vista!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)